Thursday, July 17

Gonattsaga till älskling.

(This is the short story I started Writing on the train, that could evolve into a play or a novel. It's in Swedish for a change. )


Och allt hon sade var bara ord som formades i hennes mun. Två flugor i en smäll. Garanterad upprepning. Eller var den ny? Märkliga mysterier lurar bakom varje tanke. Man leker i periferin och utnyttjar varje tillfälle till maktdemonstration.
Känner du den och den som jobbar där?
Allt smågodis de hade strösslat stigen med blev uppätet av helt andra varelser än dem det var menat för. Ingen ville se. Det var ingen ide. Han blev skitsur. Vem? Deras bete var precis som masken inte en fisk.
Hon gick inte längre ut och letade efter en romans. Mitt hjärta vet redan var jag bor, tänkte hon medan hon gömde demonen. Trots idoga försök att locka fram den, så gav den inte ifrån sig ett knyst. Den anföll numera bara på befallning. Något måste ha hänt. Hur skulle hon få veta vad?
- När mörkret åter faller igen.
- Det är länge kvar tills dess.
Så vinkade de av henne på perrongen och återvände till sina vanliga liv. Solen sken för ett ögonblick. Där satt hon på tåget, nu på Boden station och lyssnade irriterat på småbarnen två säten bakåt som stampade och sparkade på allt de kom åt. Ibland kom flickan och tittade storögt på henne och stänkte lite yoghurt när tåget ryckte till. En brittisk kvinna hade tagit sig an dem och engagerade dem i lek och konversation medan mamman satt och pratade i telefon. Hon hade haft svårt att få tag på tågbiljetter.
Livet är inte märkligare än så. Som tur var klev den senaste versionen av Comic Book Guy av redan på nästa station. Han hade satt sig snett mittemot henne och börjat glufsa i sig ett nyinköpt hamburgermål köpt på Järnvägsgrillen i Luleå. På samma plats där zigenarprinsessan senare skulle sätta sig. Tänk om hon visste vem hon delat stol med.
Två poliser hade stått i dörröppningen. De sträckte på sig och skrattade när hon passerade till synes obemärkt förbi sittandes i baksätet på en bil. Det kanske var middagsdags även för dem. Säkert var det så.
Nya människor kliver på. Hon gillar det inte. Ett gäng killar i övre tonåren springer mot tåget varav en med en pizza i handen. Hade någon beställt en pizza till tåget? Hur orkade hon ens bry sig? Livet som ensling hade gjort henne uppgiven inför andra människors beteenden. Det var mycket få som lyckades fånga hennes intresse. Dessutom hade hon redan bestämt sig för att hon själv var fullkomligt ointressant för omgivningen sedan flera år tillbaka. Efter allt det hemska hände.
Det finns ingen garanti för att det inte händer igen. Något liknande. Så hon tog tacksamt emot alla vardagar när inget utöver det vanliga skedde. Samtidigt som vardagslivet som sådant var en livsstil som fyllde henne med skräck och avsky, förakt. Framförallt förakt. Ni vet vad jag menar. Städa, tvätta, handla, göra det man ska och sedan pusta ut i soffan framför tv:n.
Hon hade börjat läsa en novellsamling som vunnit Nobelpriset i litteratur. Efter att motvilligt ha plöjt igenom några av novellerna, ca 3-4, så insåg hon snabbt att det här var den mest patetiska samling smörja hon läst på mycket länge. Är det här något som förtjänar litteraturpris? Då ligger ribban mycket lågt. Den här stilen kan jag kopiera med sådan lätthet att det är pinsamt. Så hon började att skriva, igen. Hennes tidigare alster hade alla varit på engelska. Inget fel med det. Hon ansåg sig vara ytterst språkbegåvad i största allmänhet och i synnerhet i engelska. I skolan gav det henne alltid högsta betyg och det är ett språk som enligt henne faller lätt från tungan. Modersmålet, eller fadersmålet egentligen om man ska vara noga, är tyngre, mer sävligt, tråkigt. Inget som ger utrymme för poetiska utsvävningar utan att det blir krystat och stelt.
Hon är bara 44, men numret i sig utstrålar mer ungdomlig energi än hon själv. Själv ser hon sig som 1144 eller åtminstone 58. Pensionärsåldern är snart inne. Visst finns det en envist brinnande låga som säger att det inte är dags att ge upp och packa ihop riktigt än. Uppdrag kvar att utföra. Relationer kvar att förstöra. Ingen relation har slutat väl, just därför att de alla de facto har avslutats. Därav det långt gångna livet som ensling. Var gång hon kände att hoppet började spira lite svagt så slog hon ner sig själv. Det var inte längre värt besväret att ge sig emotionellt hän till någon hon redan visste vid en första anblick skulle svika henne precis som alla de andra hade gjort. Han är för ung. Hon är för snygg. Han är för framgångsrik. Han är för rik. Hon är för känd. Det var därför. Det visste alla. Applicerbart på samtliga bortförklaringar.
Det gjorde för ont att tänka på hur de hade utnyttjat henne och spelat på hennes behov av att bli älskad. Efter alldeles för många misslyckade samlagsfrekvenser utan lyckligt slut hade hon bestämt sig för att ge igen. Krossa deras hjärtan. Bara hon fick tag i dem.
Hon registrerade sig på en dejtingsida. Direkt började mailen strömma in, både från män och kvinnor. Hon hade angett båda som önskvärda alternativ. Varför begränsa sig? När man kan slå vilt omkring sig åt alla håll och kanter.
När hon ser sig reflekterad i den smutsiga fönsterrutan på tågvagnen vet hon inte riktigt vad det är hon tittar på. Hon dog under operationen. Det var bara en enkel blindtarmsoperation, men eftersom det var just hon så var något tvunget att gå fel. Det blev stopp i syretillförseln och hon fick ingen luft. Andningen upphörde. Höger lunga kollapsade. De gav henne elchocker i hjärnan. Någon hade bestämt detta. Någon med kontakter inom sjukvården som ansåg att hon borde rättas till. Sägas åt. Konfigureras om. För att hämnas eller för att passa in i hans sjuka bild av idealkvinnan. Doktor Död. Det kan ha varit han. Hittills har han gått ostraffad från det som hände. Möjligtvis fått en och annan klapp på ryggen av andra misogynister.
-Det där gjorde du bra.
-Sådana där kvinnor kan vi inte ha gå lösa.
-Hon behöver tuktas.
Det är sådana lågt stående varelser vi har att göra med. Hon slog bort deras intrång i hennes medvetande med en uppgiven axelryckning.
Ett fyrtal avhuggna björkstammar passerade. Finns det någon som saknar mig där hemma? Började hon tänka. Ett hav av bajshögar var vad hon visste väntade. Kattvakten hade rapporterat varannan dag om antalet högar och spyor och var de var placerade.
- Jag rullade ihop hallmattan så de inte kunde göra något mer på den.
Vanligtvis lämnar de mattor och möbler i fred, men så fort hon var borta mer än en dag inträdde Flugornas Herre regimen och inga regler gällde längre.
- Ät så mycket du vill och bajsa överallt!
Ändå var de bara två. Kaosduon.
Försiktigt kände hon efter om det fanns någon fler som längtade. Var det hennes fantasier som lurade henne igen att tro att det fanns någon? Hon vet hur det fungerar. Hjärtat svarar på alla tillrop utan att veta varifrån de kommer. Kärlek är underbart. Det är ingen känsla man behöver förneka, men ingen känsla man kan tillägna någon annan uteslutande heller. De kanske saknar och älskar henne, ibland, i smyg.
- Damen, det är nämligen så att deras till en början gemensamma själ slets i itu av en makt större än de själva kunde förstå och hamnade på två oändligt avlägsna platser från varandra. De förstod såklart inte alls vad som hade hänt, allt skedde så fort. Det uppstod en tid av desorientering. Ett tag kände de ingenting och sökte endast fasta punkter i tillvaron att befinna sig på. Igenkänningsbara former av existens. Sedan efter tillräckligt många eoner av skapandet av nya separata liv började de känna varandras hjärtan. Liksom magneter drogs de sedan till kärnan av den närvaron och på sin väg hem strålade de och pulserade i samma takt som deras hjärtan slog. Med den allra sötaste intensiteten. Att hitta den andre genom detta myller av splittrade själar som alla också är på samma uppdrag. Ni ser damen, det var en rätt stor explosion.
Han gjorde en paus i monologen, tog några djupa andetag och lät blicken vandra längs med hennes siluett och fortsatte sedan:
- Jag förstår av uttrycket i ert anlete att ni hemskt gärna vill veta väldigt mycket mer om detta ?
- Ja, Herr Gruber.
- Vänta lite, jag ska bara fylla på mitt glas vin, vill fröken, förlåt damen, också ha?
- Ja, för all del och fortsätt gärna.
- Att tala och gå samtidigt kanske ännu inte är helt uteslutet.
Herr Gruber skrattade till en aning åt sitt eget tafatta försök att skoja.
- Det uppstår så småningom öppningar i närhetsradien och därigenom tar de sig närmre och börjar förnimma en identitet. När de sedan till slut möts har de hunnit bli så små av denna infiltrationsoperation och medföljande inskränkning av personligt utrymme att den energi de ursprungligen tillhörde hade blivit tillräckligt försvagad och förminskad för att inte kunna tillfoga den andre skada. Det uppstår ett status quo, ett normaliseringstillstånd där de ömt och försiktigt fogar samman det som en gång var ett. De skapar en gemensam historia av sammanlänkade minnen från tiden på skilda håll.
- Men Herr Gruber hur var det med tiden nu egentligen?
- 23.47 damen, har ni en tid att passa?
- Åh nej nej, jag menade tiden ur ett metafysiskt perspektiv.
- Jaha ja, du har så rätt, men bara för att ge det en upplevd kontinuitet i pedagogiskt syfte. Vars var vi nu? Ert okynnesdåd fick mig att tappa tråden, damen.
- Gemensamma minnen.
- Ja, de har olika kontaktpunkter och läser av de olika kopplingarna mellan tid och rum som binder dem samman. Ungefär som ett facit man ska rätta.
Damen börjar otåligt skruva på sig där hon sitter.
- Ursäkta om jag avbryter Herr Gruber, men nu börjar det låta väldigt tråkigt och långdraget, när kommer vi till själva poängen med det hela?
- Meddetta menar ni såklart det jag själv inte förmår uttala med ord?
- När? Hur? Var?
- Med tanke på den temporära differens de upplever i nuvarande fysiska former, som dessutom i sig inte är av den i våra termer sett en högre bemedlad livsform...

Herr Gruber gör ytterligare en paus och sneglar förväntansfullt på damen för önskat medhåll.
- Damen ser road ut, men inte tillräckligt?
- Människan är dum.
- Så sant, min kära, men hur som helst, ju närmare de slöt sig varandra desto starkare växte sig deras kärlek. Det fanns dock ett annat alternativ. Att överge denna livsform till förmån för återfödelsen i en ny kropp med närmare koppling, men uppoffringen var alltför stor, då den redan bara som tanke orsakar den andre olidlig smärta. De hade redan kommit varandra för nära i nuvarande former.
- Vi får helt enkelt leva ut de här liven och börja om på nytt nästa gång.
- Det ser inte bättre ut damen.
- Ja du är då för rolig, vilken helt underbar liten kvällssaga. Skål Herr Gruber!
- Skål damen!



No comments:

Post a Comment